Den första dagen på mitt nya och sunda liv kunde väl ha blivit bättre. Rökningen, eller rättare sagt icke-rökningen, har gått bra i alla fall. Jag har inte rökt ett bloss på hela dagen. Det kändes dock lite taskigt att be mina gäster att gå ut och röka i kylan. Men hade dom inte gjort det så hade jag nog bett om en cigarett eller tio. Jag vet att jag har dålig karaktär, så varför utsätta mig själv när jag vet att jag inte kan motstå något? Träningen var det värre med. Jag kunde bara inte förmå mig att gå ut med mina stavar i skogen. Vi hade som mest -16,6 grader ute idag, och jag lyckades övertyga mig själv om att det var åt helsike för kallt för min första dagliga motionsrunda. Jag sa ju att jag har dålig karaktär. Nåja. Imorgon ska jag inte vara en sådan push-over. Jag har ju faktiskt äntligen fått loss tummen och köpt mig ett underställ. Vantar och mössa har jag också. Jag lär ju inte behöva oroa mig över att möta Johnny Depp i skogen i lilla Vittskövle, så det spelar väl ingen roll om jag ser ut som ortens by-fåne. Dock "steppade" jag en stund på min step-up och gjorde de numera dagliga mag- och rumpövningarna. De har jag hållt på med i nästan en vecka, och jag måste erkänna att även om det inte syns något ännu så känns det minsann riktigt ordentligt. Men det är en skön känsla med träningsvärk. Då vet man att man gör något som är bra. Jag har inte mätt och skrivit ner mina mått ännu heller. Men det ska jag göra imorgon. Det ska bli kul att få se, svart på vitt, om min träning ger resultat. Spännande, spännande.




 ¡Hasta la vista mis compañeros!
Ja, nu är det nytt år igen och dags att uppfylla sitt nyårs-löfte. Detta året har jag lovat mig själv att ta mycket bättre hand om min kropp. Det där med att sluta röka gick inte speciellt bra måste jag erkänna med stor skam över min dåliga karaktär. Men jag ska ta tag i det nu. För jag ska verkligen bruka allvar med att träna, få ner midjemåttet och lyfta rumpan detta året. Och när det är gjort ska jag fortsätta att hålla mig i form. Nu är jag dödligt trött på bilringarna, den slappa rumpan och begynnande gäddhäng på triceps. Vartenda år, strax innan sommaren, har man i panik lovat sig själv en vältrimmad kropp inför strand-premiären. Men har det bivit av? Icke. Men nu har jag gett mig fasen på att det ska bli av. Jag ska ha en vältränad kropp och jag ska behålla den oxå. Bara för att man blir äldre finns det ingen anledning att låta kroppen förfalla. Träning och rökning hör ju definitivt inte ihop, därför måste cigaretterna bort. En annan, större anledning till att jag ska sluta röka nu är fåfänga. Tänderna och naglarna på fingrarna man håller ciggen mellan blir gula. Hur fräscht är det på en skala? Huden åldras och man luktar illa ur munnen, på kläderna och i håret. Nä fy bubblan. Nu får det vara nog! Jaa, det får det! Min ekonomi räcker inte till för att kunna träna som jag vill, nämligen på gym, men jag får helt enkelt göra det som kan göras här hemma så länge. Trampa på min Step-up maskin, ta raska och långa promenader med Lillan i skogen och de där jobbiga men gratis övningarna för mage och rumpa. Imorgon kör jag igång på allvar. För att hålla koll på hur det går med mage, midja och rumpa kommer jag att mäta omkrets med måttband och föra protokoll. För nu har jag bestämt mig och när jag väl har gått in för något som jag verkligen vill då händer det saker. Envishet är inte bara negativt. Så önska mig lycka till och ta tag i dina egna nyårs-löfte. Jag hoppas att du oxå lyckas med de förändringar du har bestämt dig för att göra.




¡Hasta la vista mis compañeros!

Jag brukar ofta både tänka på och prata om min katt Peps, som tyvärr gick bort för några år sedan, nästan 15 år gammal. Han var verkligen min ögonsten och har haft många roliga saker för sig. En sak som var speciellt rolig var att han brukade lurpassa på brevbäraren när jag bodde i min 2:a på näsby. Han brukade norpa posten precis när brevbäraren släppte den i brevinkastet. En dag när jag var på toaletten, som fanns precis vid ytterdörren, hörde Peps brevbäraren i trappuppgången. Han rusade till dörren och satte sig där och väntade. Precis när brevbäraren öppnade brevinkastet och skulle kasta in posten reste sig Peps på bakbenen och stack upp tassarna genom brevinkastet och rev brevbäraren på händerna. Jag hörde hur han svor en lååång ramsa där utanför. Jag fick fnittra i handflatorna för att det inte skulle höras ut hur roligt jag tyckte det var. Jag kommer aldrig att glömma min "lille" Peppe. Han finns i mitt hjärta för evigt.




¡Hasta la vista mis compañeros!