Sussi Andersson

Jag körde Allek och Dannes bil till verkstaden i lilla Tollarp i går och skulle fylla på ac:n. Detta skulle ta typ en och en halv timme (!) så jag fick ta en promenad in till 'centrum', ta en fika och vänta så snällt. I min okunniga hjärna hade jag föreställt mig att detta var som att tanka eller pumpa bildäcken. Att de skulle ta en slang, stoppa in den i något hål, fylla på med luft och, voilà, skulle det vara klart. Men, men. Man lär sig något nytt varje dag. När jag skulle gå från verkstaden såg jag ett par kattungar komma skuttande. De sprang in bakom ett intilliggande skjul. Och jag, som älskar katter, var ju förstås tvungen att gå dit för att få gosa lite. Så jag böjde mig fram bakom en bänk och lockade lite på dom. Den ene sprang iväg och den andre bara glodde misstänksamt på mig. Då fick jag syn på en plånbok som låg en bit bort och plockade upp den. Det låg en hel del sedlar i den och mitt huvud fylldes av en miljon tankar under loppet av en sekund. För min inre syn såg jag en liten ängel stå på min vänstra axel och en liten djävul på min högra, som i en tecknad film. Jag fick syn på körkortet och såg att plånboken tillhörde killen som jobbade på verkstaden. Alla tankarna tystnade och jag gick in och lämnade den till honom innan jag började min vandring till Tollarps lilla mysiga Café. Detta satte verkligen griller i huvudet på mig. Griller som får mig att känna mig stolt över mig själv ena stunden, för att i nästa stund tänka den förbjudna tanken; tänk om jag hade behållit den... Ja, jag vet. Det låter som om jag är en fruktansvärd människa, men jag kan inte styra mina tankar. Vad kan jag säga? Jag har en usel ekonomi och är i stort behov av ett extra tillskott i kassan. Men när allt kommer omkring så gjorde jag ju ändå det enda rätta. Så här i efterhand har det slagit mig att killen inte ens sa tack. Han bara sa att han trodde att han hade glömt den hemma. Nåja. Man kan inte få allt här i världen. Nu sitter jag här och grämer mig inför månadens slut då räkningarna skall betalas. För en liten stund hade jag chansen att vara en riktigt rutten person, en tjuv. Hade jag gjort det otänkbara så hade förmodligen skuldkänslorna ätit upp mig inifrån, men jag hade haft kylen, frysen och skafferiet fullt i en hel månad för en gångs skull. Men, som sagt, jag gjorde det enda rätta och fick inte ens ett tack för det. Mitt samvete är rent i alla fall. På gott och ont.